Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/390

Den här sidan har korrekturlästs
386
1811-1844.

allenast landets handel, utan hejdade äfven kustfarten inrikes orter emellan. “Kaparne utrustades till och med i Stralsunds hamn under svenskarnes ögon, mellan deras kanonslupar, och gingo i förväg ut, för att utanför hamnen uppsnappa de svenska fartyg, som de visste skulle löpa ut och som de i egenskap af priser straxt åter införde i Stralsunds hamn.”

Slutligen lät Napoleon midt under freden med Sverige sina trupper besätta svenska Pommern, utan att härom underrätta den svenska regeringen, och denna handling af öppen fientlighet väckte omsider en förbittring i sinnena, som underlättade nödvändigheten att bryta med Napoleon. Detta oaktadt kunde Carl Johan endast med största svårighet förmå de mera framstående ledande männen i Sverige att dela hans åskådningssätt och gilla hans planer. I sin egenskap af fransk marskalk hade han valts till svensk tronföljare hufvudsakligen för att återförskaffa Sverige Finland, och nu syntes i stället alla utsikter härtill för alltid försvunna. Också förmådde många icke dölja sin missräkning, ja, mellan Adlercreutz och Carl Johan kom det en dag i september månad till ett häftigt uppträde; då Adlercreutz yttrade, att “Sverige aldrig torde få upplefva ett mera gynnsamt tillfälle att återtaga Finland, detta land, som i hans tanke var oundgängligt för dess själfständighet.” Dessa ord bragte kronprinsen utom sig af förtrytelse. “Finland,” utbrast han, “hade utgjort det eviga trätoäpple, som inledt Sverige i alla de krig, som förstört det:” och med lyftad hand sprang han mot Adlercreutz, som trodde denna åtbörd innebära en tillämnad skymf, hvarför han hastigt vände ryggen åt prinsen, lämnade rummet och förargad lät svara prinsen, att “han icke återvände till dem, som argumentera på sådant sätt mot en general.”

Resultatet af Pommerns ockupation blef emellertid, att i ett utomordentligt statsråd, som hölls den 24 februari 1812, enhälligt tillstyrktes, att Sverige måtte intaga en fullt neutral ställning, sluta fred med England och anse sig frikalladt från de förbindelser det ingått med Frankrike, sedan denna makt brutit sina. 387

Genom sitt sändebud i Stockholm, general van Suchtelen, hade den ryske zaren knutit förbindelser med Carl Johan och lofvat Sverige att erhålla Norge, och den svenske kronprinsen hade å sin sida sändt sin adjutant, grefve Carl Löwenhjelm, till Petersburg. I den mån faran för ett krig med Napoleon närmade sig Ryssland, sökte också denna makt allt mera närma sig Sverige och förvärfva den svenska tronföljarens vänskap. Redan i april hade förhållandet mellan Carl Johan och den ryske zaren blifvit sådant, att den senare nästan kastat sig i armarne på kronprinsen.

Den 5 april 1812 ingingo i Petersburg de båda makterna med hvarandra ett fördrag, hvari de bland annat garanterade hvarandras besittningar och förbundo sig att med en förenad armé af omkring 30,000 svenskar och 20,000 ryssar göra en diversion på Tysklands kust för att oroa den franska arméns operationer. Den ryske zaren förband sig särskildt att antingen medelst underhandlingar eller krigisk medverkan förskaffa Sverige Norge, garantera denna besittning och ej nedlägga vapnen, innan denna förbindelse blifvit uppfylld; en rysk armé skulle ställas till Sveriges förfogande för att gemensamt med den svenska bereda Norges förening med Sverige, innan denna sistnämda makt toge någon del i den öfverenskomna diversionen mot de franska arméerna. Båda makterna skulle dock föreslå det danska hofvet att förena sig med dem mot Frankrike och godvilligt afträda Norge åt Sverige mot vissa skadeersättningar; vägrade Danmark gå in