Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/416

Den här sidan har korrekturlästs
412
1811-1844.

Man order på minuten fick
Att genast retirera.
Hvar bonde skrek så jämmerlig:
Får jag ej slåss, korpraler?
Han svartes: tala ej om krig —
Lyd ryssen uti allt och tig!
Hör dina generaler.” — — —

Det var naturligt, att dessa smädelser skulle på det högsta uppröra den hjälte, som just från Åland räddade spillrorna af den svenska armén. General von Döbeln kunde icke heller smälta den honom tillfogade skymfen, utan gick upp till Carl XIII och utbad sig af honom såsom en nåd att “få skjuta ihjäl” Deleen eller att, då konungen icke kunde tillåta detta, “få bränna upp hans boktryckeri.” Då generalen sedermera fått sansa sig något och kunnat öfvertyga sig, att det var författaren — en notarie Wahlberg — men icke boktryckaren, som förolämpat honom, kom han till och med på en ganska förtrolig och vänskaplig fot med den senare och var dessutom nog ridderlig att efter Wahlbergs skriftliga ursäkt, som offentliggjordes, förtiga Wahlbergs namn. 412

Någon bot måste emellertid sökas mot det öfverhandtagande ofoget, så mycket mer som Sveriges ömtåliga och svaga ställning till mäktiga grannar kräfde, att förhållandena till utländska makter behandlades med största varsamhet och grannlagenhet. I detta hänseende kunde obefogade och ovederhäftiga tidningsuppsatser på den tiden vålla långt större skada än vid århundradets slut, då man lärt sig att till deras rätta värde reducera dylika alster. Det var också på grund af politiska betraktelser, som man i maj 1812 upptog tanken på att återupplifva indragningsmakten.

Vid den riksdag, som 1812 hölls i Örebro, sågo ständerna lika väl som regeringen i den rätt, som tillades hofkansleren att utan vidare indraga tidningar, som af regeringen kunde anses ha gjort sig skyldiga till indiskretioner, ett maktmedel af utomordentlig art, påkalladt af den politiska ställningens vådor, och dylika betraktelser förmådde också ständerna att enhälligt eller med betydande majoritet öfverrösta de formella betänkligheter, som icke kunde vederläggas. Genom 1812 års tryckfrihetsförordning erhöll hofkanslersämbetet åter större delen af den makt, det förlorade 1810, och denna maktfullkomlighet betecknade man, i motsats till tryckfriheten, såsom “indragningsfrihet” samt sade skämtande, att “tidningar, hvilka förut dött af tvinsot, numer dogo af slag.”

Dagbladsförfattarne hade efter den 16 juli 1812 sålunda ingen utväg att undkomma hofkansleren, och regeringens egna organ skulle härvid ingalunda gå fria, om också det öde, som drabbade “Journal för Litteraturen och Theatern,” berodde på ett högst egendomligt qui pro quo.

Såsom redaktör och utgifvare af denna tidning verkade en af kronprinsen Carl Johans hängifnaste tjänare, kunglig bibliotekarien P. A. Wallmark. Vid sin afresa från Stockholm den 26 april 1813 hade kronprinsen ansett tiden vara inne att inviga allmänheten i sin politiks syften och använde härtill en under århundradets första fjärdedel lika mycket fruktad som hatad publicist, den bekante Carl August Grewesmöhlen (1754—1823), före detta ämbetsman i tullstyrelsen, för sitt skrifsätt visserligen kallad “ovettets Goliath” och "pöbelsofisten,” men i