Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs
74
1805—1809.

tur, den unga och vackra prinsessan Wilhelm af Preussen, som hennes beundrare kallade den “germaniska Velleda”, fursten af Hohenlohe, friherre von Hardenberg, friherre von Stein, general Rüchel, general Blücher; och alla täflade om att upphetsa hvarandra, deklamerade mot “Cæsar äfventyraren”, som fransmännen gjort till sin härskare, mot hans förhatliga rof, mot skandalen med hans kejsaretitel, mot den växande faran af hans ärelystnad; eller ock förändrade de ton och hånade vanorna hos denne uppkomling till “krönt röfvare”, hans familjs seder, tonen vid hans hof och anspråken hos hans improviserade adel. Förgäfves förebrådde konungen, som undvek dessa sällskap, drottningen därför att hon omkring sig tålde ett dylikt språk. Hon förklarade sig vara stolt öfver att inspirera det och, långt ifrån att lugna sig, uppmuntrade hon det af alla krafter. Under hennes inflytande upphetsades också hufvudena till den grad, att en afton en trupp unga gardesofficerare, då de lämnade ett samkväm, begåfvo sig till ministern von Haugwitz’ boning och med stenar slogo in rutorna i hans hotell, emedan han ansågs vara upphofsmannen till förbundet med Napoleon. 74

Armén, som framför allt erfor den känsla af olust och förödmjukelse, som började utbreda sig i Preussen, beredde slutligen drottningen, som med så vältalig stämma protesterade mot konungens räddhågade hållning, en glänsande hyllning, som gjorde stort uppseende. Den 5 mars 1806 anhöll nämligen grefve von Kalckreuth, som förde befälet öfver Anspachs dragoner, midt under revyn, att konungen täcktes bevilja regementet den nåden att dädanefter få bära drottningens namn. Denna offentligen framställda begäran försatte Fredrik Wilhelm III i stor förlägenhet, ty han var alldeles för skarpsinnig för att icke inse följderna af ett samtycke, men han saknade hvarje förevändning för ett afslag, alldenstund den begäran, som framställdes, äfven ur den stränga disciplinens synpunkt, var fullt korrekt; regementet hade nämligen af Fredrik II för sina bedrifter under sjuåriga kriget erhållit rättighet att framställa sina önskningar eller klagomål omedelbart till konungen. Han beviljade för den skull, ehuru ogärna, den framställda bönen, och verkningarna blefvo också sådana han förutsett.

Drottningen blef med ens utomordentligt populär hos såväl officerare som soldater; armén såg i henne en ny chef och förkroppsligade i henne de militära hedersidéerna och nationalstoltheten, som dittills konungarne af Preussen personifierat. Drottningen, som med glädje såg sig förstådd af den del, som hon ansåg för den ädlaste af sitt folk, kände numer inga gränser i uttrycken af sina känslor mot den franske kejsaren och predikade öppet krig mot Napoleon. Konungen såg sig nödsakad att aflägsna drottningen från Berlin och och låta henne vid baden i Pyrmont vänta till dess den upphetsning, hon framkallat, åter hunnit lägga sig.

Det lugn, som inträdde efter hennes afresa, skulle emellertid icke afhålla blixten från att slå ned; i själfva verket hade spänningen mellan Preussen och Frankrike blifvit för stor, och då drottningen under de första dagarne af augusti 1806 återkom till Berlin, hade de fientliga arméerna redan satt sig i rörelse och närmade sig Thüringen. Drottningen mottogs med utomordentlig entusiasm. Liksom om man endast väntat på henne, antogo de offentliga