Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/91

Den här sidan har korrekturlästs
87
GUSTAF IV ADOLFS RESA TILL BADEN.

gå längre, i synnerhet som konungen icke var någon skicklig ryttare; han måste stiga af och på en annan häst fortsätta tåget till kyrkan. 87

I juli 1803 anträdde konungen och drottningen en långvarig resa till utlandet, hvilken kan sägas bilda ett skede i Gustaf IV Adolfs lif. Från denna resa datera sig nämligen icke allenast den ovilja och det förakt, som konungen sedermera visade sina undersåtar och sitt land, och den förkärlek, han hyste för allt tyskt, utan densamma gaf äfven den nya riktning åt hans politik, som skulle bli så olycksbringande både för Sverige och för honom själf. Under sin resa kom konungen i mångfaldig beröring med de franska emigranterna, hvilka brinnande af hat till det fosterland, de öfvergifvit och som förskjutit dem, stämplade mot den franska republiken och dess styresman, förste konsuln. Dessa emigranter smickrade på allt sätt konungen, i hvilken de föregåfvo sig skåda det bourbonska husets hämnare och återupprättaren af den gamla ordningen i Europa, och underblåste skickligt den motvilja, han redan hyste för Bonaparte och sakernas nya skick i Frankrike. I denna känsla stärktes Gustaf IV Adolf dessutom genom sin bekantskap med hertigen af Enghien, som varit hans gemåls första ungdomskärlek, och af sin svärmoder, markgrefvinnan af Baden, som närde ett oförsonligt hat till Frankrike och under denna tid synes ha utöfvat ett stort inflytande på det svenska konungaparet.

I Carlsruhe dröjde konungen så länge, att han blef besvärlig för sin värd, den gamle kurfursten. Konungens af Sverige svit utgjorde fyrtio personer, och Armfelt, som kallades till konungen, skref härom till sin hustru: “Jag undrar, hvad Hans Majestät skulle säga, om en svit af fyrtio personer komme till honom, blefve flera månader och toge af honom allt utom kläderna de gingo med.” Den gamle kurfursten blef slutligen så trött på sin gäst, att han reste bort från Carlsruhe, och detta nödgade omsider konungen att afresa. Han stannade emellertid i München, men kvardröjde äfven där så länge, att stadens invånare blefvo otåliga och i ett på en husknut uppsatt paskill på tysk vers bådno honom resa sin väg, enär “för ett litet land som Bayern en vaniteux furste vore en för svår börda.”

Medan konungen var i Baden, lärde han känna den bekante mystikern Johann Heinrich Jung-Stilling, hvilken sedan 1803 var professor i Heidelberg i finans- och kameralvetenskap.

Denne man var för ingen del en obetydlig personlighet. Med en innerlig och uppriktig tro på Gud, — som ytterligare befästes af hans sällsamma lefnadslopp, hvilket, trots armod och försakelser, af en byskolmästare gjorde en ögon läkare och skicklig starroperatör och af en skräddare en akademisk lärare, bragte honom i närmare beröring med Goethe och Herder och slutligen gjorde honom till geheimeråd, — förenade Jung en lika fast tro på tillvaron af andar och deras förbindelser med den verkliga världen och hängaf sig i sina skrifter åt så mycken mystisk vidskepelse och en sådan tro på under, att hans böcker, af hvilka “Scener ur andevärlden” voro en älsklingslektyr för svärmare och älskare af spökhistorier, ganska väl kunde förvirra klarare hufvuden än Gustaf IV Adolfs. I sin bok: “Kristna religionens seger”, som äfven öfversattes till svenskan, hade Jung företagit sig att med stöd af Johannes’ Uppenbarelse profetera om framtiden. Då Uppenbarelseboken sålunda talar om ett “vilddjur ur hafvet”, hvilket