Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs
92
1805—1809.

bar himmel, utan att åtnjuta annan föda än bröd, rått fläsk och dåligt vatten. På en enda månad dogo öfver 300 af kanonsluparnes besättning och 1,200 sjuknade. De hade ordres att gå hem, då det fryser. Nu fryser det och på samma gång äro de naturligtvis infrusna. Så handteras människor!”

I Stockholm inreddes operahuset till sjukhus för att mottaga de arma människorna, men äfven här anställde döden oaflåtligt sina härjningar. “Med rysning såg befolkningen i hufvudstaden de tillfrisknandes spöklika gestalter irra omkring på gatorna och torgen, men ännu ohyggligare föreföll den stora, med rödmålad väf täckta rustvagnen — landtvärnets likvagn — som dagligen rullade öfver Norrbro till begrafningsplatsen utanför Skans tull”. Det sades allmänt, att begrafningarna skedde mycket lättvindigt. Betecknande i hela sin hemska humor är i detta afseende en anekdot, som berättades om den framstående aktören Hjortsberg, hvilken en dag åtföljde den kommissarie, som mönstrade ut de döde ur sängarne. En af de olycklige var vid lif och protesterade. “Håll munnen på dig”. inföll Hjortsberg. “Hör du icke, att kommissarien säger, att du är död; han måtte väl veta det bäst!” 92

Det säger sig själft, att de krig, som Gustaf IV Adolf förde under sådana omständigheter som de ofvan antydda, icke kunde annat än lända till hans egen och rikets ofärd. I Pommern fördes under åren 1805 till 1807 ett slags skenkrig, som utmärktes af de svenska truppernas fram- och tillbakatågande, hvarunder ingenting uträttades, men hvilket, såsom vi sett, bragte Gustaf IV Adolf på spänd fot med Fredrik Wilhelm III. Då Napoleon slutligen efter slaget vid Jena ägnade något mera uppmärksamhet åt sin svenske fiende och sände marskalk Brune mot honom, var utgången icke oviss. De svenska trupperna måste utrymma Pommern eller nödgades sträcka gevär, sedan konungen själf skyndat att sätta sin person i säkerhet, och Sveriges tyska besittningar införlifvades med det franska världsväldet.

Ur detta krig uppväxte därpå kriget mot Ryssland, som ändade med Finlands förlust. Under sammankomsterna mellan Napoleon I och zar Alexander I i Tilsit, under hvilka dessa båda monarker öfverlagt om Europas delning, hade den franske kejsaren gifvit sin nyförvärfvade ryske vän anvisning på landvinningar från hans “geografiske fiende” Sverige, och den ryske kejsaren skyndade sig att taga fasta på detta anbud, ehuru Sverige och Ryssland vid denna tid voro i fred och Gustaf IV Adolf till och med nyss förut varit Rysslands bundsförvant i koalitionen mot Napoleon. Englands handel skulle utestängas från Östersjön genom Sveriges eröfring, och denna skulle utföras af Danmark och Ryssland gemensamt med tillhjälp af franska trupper. Detta var följden af Sveriges vägran att tillträda de öfverenskommelser, som freden i Tilsit och Sveriges förbund med England medförde. I februari 1808 inryckte de ryska trupperna utan föregående krigsförklaring öfver den finska gränsen, och kort därefter ankom den 14 mars danska hofvets krigsförklaring.

Stämningen i Stockholm och i ländet i allmänhet var emellertid enligt samtidas meddelanden långt ifrån förtviflad eller nedslagen, om också de få, som kände händelsernas sammanhang och den verkliga ställningen, hemsöktes af dystra aningar. I allmänhet tröstade man sig med, att Sverige förr varit i krig med både Ryssland och Danmark, men dragit sig ur spelet utan bunds-