Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs
37


VII.


Genom sina båda utgifna arbeten hade Spinoza emellertid blifvit känd i vidsträcktare kretsar, och flera högtstående män läto icke skriket öfver hans ateism förvilla sin uppskattning af filosofen. Förföljelsen mot Spinoza med anledning af hans teologisk-politiska traktat var sålunda i full gång, då han öfverraskades af en kallelse till universitetet i Heidelberg, åt hvilket en af tidens dugligaste och fördomsfriaste regenter, kurfursten Karl Ludvig af Pfalz önskade förvärfva honom.

Så smickrande och frestande detta anbud än var, afböjde Spinoza likväl detsamma efter moget öfvervägande. I sitt svar af den 30 mars 1673 skrifver han sålunda bland annat: “Jag vet nämligen icke, inom hvilka gränser den åt mig inrymda friheten att filosofera bör inneslutas, på det jag måtte undvika skenet af afsiktligt störande af religionen; ty tvedräkten uppstår icke allenast af eldig religionsifver, utan af mångahanda andra lidelser och förnämligast af grälsjuka, som plägar förvrida och fördöma allt, äfven det riktigt sagda. Och som jag gjort den erfarenheten redan i mitt privata ensamma lif, så skulle jag ändå mycket mera befara att få göra den i en offentlig lärares värdighet.“

Det kan synas underligt, att Spinoza icke begagnade sig af det gjorda anbudet. Hans betänkligheter voro likväl alltför väl grundade. Hans åsikter skulle nämligen äfven under den mest frisinnade regent snart nog ha gjort hans akademiska verksamhet omöjlig.