Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/56

Den här sidan har korrekturlästs

50

det för godt, utan tvärtom att vi anse det för godt därför att vi söka, vilja, eftersträfva, önska det.“ Den girige anser en hop penningar för det bästa, den äregirige söker äran, den afundsjuke andras olycka.

Hvarje motsats mellan människonaturens sträfvan efter själfbevarelse och yttre orsakers inverkan på denna sträfvan måste framkalla en lidelse, en affekt, d. v. s. ett tillstånd, en affektion, som antingen ökas eller minskas, främjar eller hämmar sträfvan efter själfbevarelse och därmed äfven människoandens begär. Men medvetandet om tillfredsställdt begär är glädje eller lust, medvetandet om hämmadt begär är sorg eller smärta. “Med glädje“, säger Spinoza, “förstår jag den lidelse, genom hvilken anden öfvergår till större fullkomlighet, med sorg däremot den lidelse, genom hvilken han öfvergår till mindre fullkomlighet.“ Begär, glädje och sorg äro sålunda de grundformer, ur hvilka lidelserna framgå: “de senare äro variationerna, de förra temat“. De äro nödvändiga följder af den begärande människonaturen, som med lika nödvändighet eftersträfvar glädjen som den flyr sorgen.

De lagar, efter hvilka lidelserna utveckla sig, äro inga andra än idéförbindelsernas lagar. Då glädjen ledsagas af föreställningen om den orsak, som framkallat den, uppstår kärlek; då sorgen ledsagas af föreställningen om dess orsak, uppstår hat. Då människoanden, så vidt den kan, söker fasthålla hvad som ökar och främjar densamma och vänder sig ifrån det, som hämmar den, sträfvar fördenskull också den, som älskar, med nödvändighet att äga och bevara det älskade föremålet,