52
VALLNER
(springer upp).
Du blandar mig in i saker, som jag finner avskyvärda och inte vill veta av. Jag förstår inte ditt motiv. Såvida det inte är det, att du vill komma bort från det vi egentligen skulle tala om.
SIVARD.
Alldeles inte, käre vän. Det är bara den nödvändiga inledningen till min egen historia.
VALLNER.
Är det på dig själv du hänsyftat?
SIVARD.
Du skall få höra. — Men sitt ner — historien är lång, ganska lång. — — — Det du kallar min sjukdom, det började med en dröm.
VALLNER.
Jag visste det! Det hela är något overkligt, en fantasi, som du gått och burit på och låtit växa dig över huvudet. — Det finns ju inte ringaste reson i ditt svårmod. Du är rik, du har en aktad ställning, du är lycklig med din hustru och du har en liten dotter, som du älskar — vad begär du då av livet för att känna dig till freds?
SIVARD.
Vänta! Det var den där drömmen — Jag drömde, att jag låg i min säng — jag var vaken — månen sken in genom fönstret — det prasslade vid dörrlåset — dörren sköts
