60
dag, när min son ingår i sitt sextonde år, är fristen ute — jag vågar icke dröja — —
VALLNER
(springer upp).
Du — du ämnar! Nej, nej, Sven, du får inte. Det är alltför rysligt. Tänk på din hustru och din lilla dotter!
SIVARD
(som också rest sig).
Jag har att välja mellan två lika svåra alternativ — att släcka livet eller att låta det löpa ut i evighetskedjan. Jag ser framför mig min son och bakom honom tjuvar, missdådare, lösaktiga kvinnor. — Hjälp mig med valet, Bengt!
VALLNER
(skyggt).
Jag kan inte ge dig något råd — jag vill inte komma in i detta — du måste bära det själv, handla på eget ansvar — jag ber dig, förråd inte dina planer för mig — jag vill ingenting veta.
SIVARD.
Du gav dig själv i leken. Du tog inte varning, du tilltvingade dig mitt förtroende, du pockade på delaktighet i ansvaret — minns du? Och, Bengt, kanske har det varit någon särskild mening med det — jag skymtar liksom en ljusning, ett svagt hopp. — Å, Bengt, att taga en annans liv, det är en fasansfull tanke! Om du visste, hur ångesten marterat mig, hur jag kämpat och
