Sida:Efterlemnade dikter.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91


Väl gläntade det än en stund
            ur rämnorna i skyn,
men sången skalf å bleknad mund
            och dunkel var hans syn.
När kvällen kom, en molnfri kväll
det ljusnade — och stilla, säll,
            han slocknade som dagen
            vid solklart aftonbryn.


*    *    *


Kaplanen vaknade. — Och då
            var morgon alla re’n:
därute lyste himlen blå
            och snöig granens gren.
En sällsam dröm. — Han såg sig kring
på sina nötta bohagsting —
            och öfver piltens vagga
            novembersolen sken.

1882.