Jag förde krig mot alla . . . Deras kval
blef mig till njutning, dessa arma dårar . . .
Jag frossade af jämmer och af tårar,
och blodet svallade kring min sandal.
Och nu . . . Jag vämjes . . . Trött till själ och sinn’,
jag i det tomma intet stirrar in.»
De sista orden bort i hviskning gledo,
och stämman i en rossling hest försvann,
krampryckningar hans bleka drag förvredo,
och kallsvett strömmande från ännet rann . . .
Då trädde Makro fram: »Vill du befalla,
att till ditt läger jag får Cajus kalla,
din frände, härskare, Caligula?
Ty du är farligt sjuk . . .»
Du orm, på dig förbannelse må falla!
Hvad rör dig Cajus? Tror du, att hans dag
är inne redan? Cajus är som alla,
en narr, en skurk och ej en man, som jag.
Och vore han det ock . . . Ack, fåfäng möda!
