Sida:Efterlemnade dikter.djvu/154

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
145


såg sin egen sång emot molnen stiga,
född af lidelse och af klangfullt välljud,
skön som hafvets våg, när den skumhvit leker
                upp emot klippan.

Grep då Lesbos’ mö och med handen strödde
helga rosors blodröda blomster vida . . .
Rädda flydde ängsliga amoriner
                till Afrodite.

Muser nio stodo där ångestbetagna,
gudar bleknade, ty en slik var sången:
alla flyktade hän i vild förfäran,
                flydde för sången.

Snart stod landet tomt och dess kuster öde,
rikt på sång om kvinnornas sjuka åtrå . . .
Dock, i kvällarnas röda solnedgångar
                möter du stundom