Sida:Efterlemnade dikter.djvu/157

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
148


Ingen undre sig,
att där spirar
sällsamma skott
ur en jordmån,
nedifrån hettad
af sorgens flammor,
ofvanfrån vattnad
af tårarnas eldregn.

Ty tadle ingen
Oddur Hjaltalin,
att hans tal
harmade hopen
Frostrosor var det,
födda i kyla,
sorgens löjen
och dödsblomster.

Allt från hans ungdom
lifvets lycka
svikande smög sig
från hans sida.