Sida:Efterlemnade dikter.djvu/168

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
159

Ur kvalens slöa lugn jag rycker mig en stund
och skänker så hvar suck, hvart ord från hennes mund
            i stilla glädje diktens vingar.

Måhända skall min sång i dunkla framtidsdar
en undran väcka: hvem det fagra offret var,
            hvars suckar genom tiden darra?
Hvart hennes ord var sång, hvar rörelse behag. —
Som hon vi bäfva dock vid tanken på den dag,
            då våra bödlars fotsteg knarra!

1888.