Sida:Efterlemnade dikter.djvu/176

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
167


VI.

Oceanen var en gång min far
        och min moder den gröna jorden;
om än tusenfaldt jag skiftar gestalt,
        odödlig är dock jag vorden.
När rymden är blå, och ljusa stå
        himlens murar mot solen,
och när smekande sus och strålande ljus
        vidga eterkupolen,
förstulet jag ler . . . Jag grafven ju ser,
        som de ämna mig . . . Men ur skurar
uppstånden jag går och nederslår,
        de stolta, skinande murar!

1889.
*