Sida:Efterlemnade dikter.djvu/179

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
170

och kejsarfanan svajar stolt
från tornets högsta höjd,
där nyss jag henne fästa fick
i segerrusig fröjd!» —

I kejsarns öga sken en blixt,
men när sekunden gått,
hans blick örninnans vardt, som ser
sin unges baneskott.
»Men du är sårad?» — »Sårad . . . nej»;
hans kind nu brann i glöd,
och dignande vid kejsarns fot
han hviskade: »nej . . . död!»

1889.