Sida:Efterlemnade dikter.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177


Med brinnande böner
och tårade ögon
tigga de tiden,
att stanna för evigt
vid detta nu.

Men gudinnan endast
skakar på hufvudet
och vänder vindsnabbt
timglaset i handen;
— timman är flyktad!

Ty om gudinnan
i dårlig svaghet
lyddes till bönerna,
förlängde hon smärtans
stunder för andra.

Tusenden, sorgsna,
sucka mot slutet
af denna timma,
hvars solljus jag ville
njuta för evigt . . .

12