Sida:Efterlemnade dikter.djvu/194

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
185

        Tala till mig blid och stilla
        dina ljusa, milda ord,
        där tårarna glimmande skälfva,
        drag mig så med det lätta flor
        af din tankes ljudlösa suck.
        O! men hämma ögats tårar,
        hämma barmens minsta suck.
        Ty tåren ses, sucken höres,
        och att jag dig har smärta vållat
        må väl jag ana, men aldrig veta,
        aldrig veta.

1887.