Sida:Efterlemnade dikter.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61

III.


En vindfläkt vaggar den spirande säd,
och ljuflig är juninatten . . .
De susa, de lummiga benvedsträd
vid fjordens stålblåa vatten.

De hviska att en gång ära och gull
förrostas och mista sitt skimmer,
att älskog och lycka bäddas i mull,
så ingen fröjden förnimmer.

Förgängelse endast och dödens bud
i åldriga kronor klaga . . .
och vinden förtäljer i sorgsna ljud
Axels och Valborgs saga.