Sida:Efterlemnade dikter.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
62


Men timmarne ila, där rodnar snart
en strimma i blod mot öster,
och dagen stiger strålande klart
vid jublet af fåglaröster.

En saltbris krusar den blanka våg,
det doftar från blommande ängar . . .
Men ännu dallrar i drömmarens håg
ett eko af skära strängar.

1888.