Sida:Efterlemnade dikter.djvu/73

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64


Och för hvarje gång som åran
lyfter sig ur djupets bad,
droppa hafvets mareldslågor
från dess våta, blanka blad.

Bländhvit fosforstrimma skälfver
ännu länge efter oss . . .
Och från ofvan tindra klara
kvällens tusen stjärnebloss.

1886.