Sida:Efterlemnade dikter.djvu/94

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Ett öppet ord.

De gamla segerpukorna nu ärga,
och rosten fräter våra fäders svärd . . .
Hvad nyttar oss att från en annan värld
som föredömen skuggor frambesvärja?

Den skörd man sått den må man äfven bärga
och mura bäst man kan sin egen härd.
En stackare, sin frihet aldrig värd,
är den, som ej förmår sin frihet värja.