Sida:Efterlemnade dikter.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Esaias Tegnér.

Ett hundraårsminne.

Det var en sen novemberkväll
            år åttatiotvå,
då storken kom till prästens tjäll
            och klappade uppå.
Han hälsning bringade och bud
till makarne på Kyrkerud —
            och snart där låg i vaggan
            en pilt med ögon blå.

Kring knuten svepte blåsten kall
            inunder stjärnklar sky,
och öfver kvarnbäcksrännans fall
            stod månens svaga ny.