Sida:Efterlemnade dikter.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
90

och seklets ande, dristigt fri,
tog hamn i rytm och harmoni,
            båd’ slott och koja lyddes
            till diktaren i Lund.

Han sjöng om bondens runosvärd
            som kungadottern vann.
Han sjöng och öfver häpen värld
            ett klangfullt eko hann. —
Han sjöng — och genom korens kvalm
där dallrade en framtids psalm.
            En siande Esaias
            hvars öga hänryckt brann.

På lifvets ljusa middagshöjd
            han gripit lagern fatt,
men när i solig sommarfröjd
            på blomsterbädd han satt
en mjeltsjuk svartalf bet sig fast
i hjärtat, strängaspelet brast
            och det vardt natt i hågen
            en dyster vanvettsnatt

.