Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs
119

och då vi väl tillryggalagt omkring etthundratjugo eng. mil kommo vi ut från träden, som blivit mindre och till sist liknade buskar. De ersattes nu av en verklig vildmark av bambu, som växte så tätt att vi icke kunde komma fram utan att bana oss väg med indianernas bredbladiga knivar. Det tog oss hela långa dagen, från klockan sju på morgonen till åtta på kvällen — med endast två uppehåll på en timme vartdera — att komma igenom detta hinder. Någonting mera tråkigt och enformigt kan man inte tänka sig, ty icke ens på de mest öppna platserna kunde jag se längre än tio till tolv alnar framför mig, under det att min utsikt för det mesta begränsades av bakstycket på lord Roxtons bomullsrock och av de gula rören på ömse sidor om mig. Uppifrån kom en smal strimma av solsken och femton fot över våra huvuden sågos rörtopparna vaja mot den djupblå himmeln. Jag vet inte vad det är för slags djur som hålla till i dylika snår, men flera gånger hörde vi stora, tunga bestar röra sig i vår närhet. Av ljuden slöt sig lord Roxton till att det måtte ha varit någon slags vild boskap. Just då mörkret föll på, kommo vi fram ur bambufältet och redde genast vårt läger, alldeles uttröttade efter det oändliga dagsverket.

Tidigt följande morgon voro vi åter på fötter och funno att landet än en gång ändrat karaktär. Bakom oss låg bambumuren, lika skarpt tecknad som om den markerat loppet av en flod. Framför oss hade vi en öppen slätt, som lindrigt höjde sig och var översållad med dungar av ormbunksträd. Det hela böljade framför blicken tills det slutade i en lång, buktande ås. Till denna hunno vi vid middagstiden,