Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/124

Den här sidan har korrekturlästs

120

men upptäckte på andra sidan därom endast en grund dal bortom vilken marken åter höjde sig helt sakta ända bort till horisonten. Under det att vi överstego den första av dessa kullar, inträffade emellertid något som kanhända var av vikt — kanhända icke var det.

Professor Challenger, som jämte de båda senast engagerade indianerna gick i spetsen för sällskapet, stannade helt tvärt och pekade ivrigt åt höger. I detsamma blevo vi på ungefär en mils avstånd varse någonting liknande en stor, mörk fågel, som långsamt flaxade upp från marken och sakta svävade bort i låg och rak flykt, tills den försvann mellan de väldiga ormbunkarna,

»Såg ni den?» skrek Challenger alldeles hänryckt. »Summerlee, såg ni den?»

Hans kollega stod och stirrade på den punkt där djuret försvunnit.

»Vad tror ni då att det där var?» frågade han.

»Jag är fullt övertygad om att det var en pterodaktyl.»

Summerlee började hånskratta.

»Sliddersladder! Det var en stork, så vida jag någonsin sett en sådan.»

Challenger var så ursinnig, att han inte kunde tala. Han svängde helt enkelt upp sin packning på ryggen och fortsatte marschen. Lord Roxton kom fram till mig och han syntes allvarsammare än vanligt. Han höll sin Zeiss-kikare i handen.

»Jag observerade den innan den kom in bland träden», sade han. »Jag åtar mig inte att säga vad det