Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/129

Den här sidan har korrekturlästs
125

halmhatt på nacken och med den högdragna blicken dominerande oss under de halvslutna ögonlocken, medan hans stora svarta skägg vaggade då han långsamt formulerade vårt nuvarande läge och våra framtida rörelser.

Nedanför honom skulle ni ha sett oss tre, — jag, solbränd, ung och kraftig efter fotvandringen och friluftslivet; Summerlee högtidlig men ännu kritisk, med den eviga pipan i munnen; lord Roxton, skarp som en rakkniv med sin smärta, spänstiga gestalt stödd mot bössan och sin falkblick ivrigt fäst vid talaren. Bakom oss stodo i skilda grupper de båda mörka halvbloden och den lilla klungan indianer, under det att framför och uppöver oss tornade dessa väldiga, rödaktiga klippväggar, som höllo oss från vårt mål.

»Jag behöver inte säga», sade vår anförare, »att jag vid mitt sista besök härstädes uttömt alla medel att bestiga klippan och där jag misslyckats tror jag inte, att det är sannolikt att någon annan lyckas, ty jag är övad bergbestigare. Då hade jag inga av de verktyg med mig som underlätta klippklättrandet, men nu har jag försiktigtvis medfört sådana. Med dessas tillhjälp vet jag mig bestämt kunna nå toppen av den fristående klippelaren, men som den stora klippan skjuter fram mot toppen är det fåfängt att söka bestiga den. Jag påskyndades förra gången av regntidens annalkande och förrådens otillräcklighet. Dessa omständigheter begränsade min tid och jag vill bara nämna, att jag har genomforskat bergväggen på ett område av sex mil öster om oss och icke funnit någon väg ditupp. Vad skola vi väl nu göra?»