Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/143

Den här sidan har korrekturlästs
139

jordisk kanal, vilken leder till Jaracaca-träskets dyiga marker.»

»Eller också torde avdunstningen begränsa vattenståndet», anmärkte Challenger och så övergingo de båda lärde till en av sina vanliga vetenskapliga dispyter, som för lekmannen voro lika obegripliga som kinesiska.

På sjätte dagen kompletterade vi vårt kringgående av klipporna och befunno oss åter i vårt första läger, bredvid den fristående pelarklippan. Vi voro nu ganska melankoliska, ty vår undersökning hade varit ytterst noggrann och det var absolut säkert, att det icke fanns någon enda punkt, varifrån ens den allra vigaste människovarelse kunde med hopp om framgång bestiga klippan. Det ställe Maple Whites kritmärken betecknat och varifrån han klättrat upp var nu alldeles otillgängligt.

Vad skulle vi då göra? Vårt matförråd, understött av vårt jaktbyte, var ännu i gott skick, men den dag måste komma, då det behövde påfyllas. Om ett par månader kunde man vänta regnen och då blevo vi bortsköljda från vårt läger, Klippväggen var hårdare än marmor och försöket att hugga något slags trappa av en sådan höjd var mera än vår tid och våra tillgångar medgåvo. Intet under om vi den kvällen sågo dystert på varandra och kröpo ned i våra filtar utan att växla många ord. Jag kommer ihåg att då jag så småningom dåsade av och somnade den kvällen var mitt sista minne Challenger, som satt nedhukad framför elden som en kolossal groda, med det väldiga huvudet stött mot händer-