Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/224

Den här sidan har korrekturlästs

TRETTONDE KAPITLET.
»EN SYN SOM JAG ALDRIG SKALL GLÖMMA.»

JUST DÅ solen gick ned denna melankoliska afton såg jag indianens ensliga gestalt på den stora slätten nedanför mig och med blicken följde jag honom — vårt enda svaga räddningshopp — tills han försvann i kvällsdimmorna, vilka, rosenfärgade av den nedgående solen, lågo mellan mig och den avlägsna floden.

Det var alldeles mörkt då jag vände om till vårt härjade läger och det sista jag såg då jag begav mig dit var det röda skenet från Zambos eld — den enda ljuspunkten i den vida världen därnere, liksom han själv, den trogne mannen, var det i min dystra själ. Och ändå kände jag mig gladare än jag gjort sedan jag drabbades av detta förkrossande slag, ty det kändes gott att tänka, att världen fick veta vad vi uträttat, så att även i värsta fall skulle inte våra namn förgås med våra kroppar utan komma till eftervärlden, förbundna med resultatet av våra mödor.

Det var någonting hemskt att sova i det där ohyggliga lägret, men än ruskigare var det att sova i djun-