Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/255

Den här sidan har korrekturlästs
251

hölls nu av hela stammen, som nedhukad bildade cirkel, under det att vi satte oss i närheten på ett basaltblock och iakttogo förhandlingarna. Två eller tre krigare talade och till sist höll vår unge vän en kraftig harang, åtföljd av så vältaliga miner och åtbörder att vi förstodo alltsammans, som om vi kunnat hans språk.

»Vartill tjänar det att vända om?» sade han. »Förr eller senare måste det ske, Era kamrater ha blivit mördade. Vad mer om jag lyckligt kommit åter? De andra ha dock blivit dödade. Det finns ingen säkerhet för någon ibland oss. Nu äro vi samlade och beredda.» Och så pekade han på oss. »Dessa främlingar äro våra vänner. De äro stora stridsmän och de hata apmänniskorna lika mycket som vi göra. De kommendera» — här pekade han upp mot himmeln — »de kommendera åskan och blixten. När bjudes oss åter en sådan fördel? Låt oss rycka fram och antingen dö nu eller i all framtid leva i trygghet. Hur skulle vi annars utan blygsel kunna återvända till våra kvinnor?»

De små rödskinnade krigarna följde uppmärksamt talarens ord och då han slutat brusto bifallsropen ut och de svängde sina primitiva vapen i luften. Den gamle hövdingen steg fram till oss och gjorde oss några frågor i det han pekade åt skogarna. Roxton gav honom tecken att vänta på svar och ställde sedan ordet till oss.

»Det tillkommer er att säga, hur ni vilja göra», sade han. »För min del har jag en gås oplockad med det där apfolket, och om det skulle sluta med att vi utplånade dem samt och synnerligen från jor-