Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs

264

de stor förödelse bland dem. Deras metod var att med hela sin tyngd falla ned på offret och lämna det krossat och blödande för att hoppa över till det nästa. De olyckliga indianerna skreko högt av fasa, men huru de än sprungo voro de alldeles hjälplösa gent emot dessa jättedjurs obarmhärtiga beslutsamhet och otroliga vighet. Den ena efter den andra föll till jorden och det var knappt ett halvt dussin kvar, då min kamrat och jag hunnit fram för att hjälpa dem. Vår hjälp båtade dem dock föga och utsatte oss för samma fara. På ett par hundra alnars avstånd tömde vi våra magasin och satte in kula efter kula i bestarna — dock med lika liten verkan som om vi bombarderat dem med papperspluggar. Dessa tröga kräldjursnaturer frågade föga efter sår och deras ganglier, som icke hade någon beröring med hjärnan utan voro fördelade utefter ryggraden, voro oåtkomliga för alla moderna vapen. Det enda vi kunde göra var att hejda deras framfart genom att medelst våra bössors knallar och eldflammor avleda deras uppmärksamhet och på så sätt giva både infödingarna och oss själva tid att hinna fram till trapporna, som förde till räddning. Men där, varest det tjugonde seklets koniska och explosiva kulor ingenting förmådde, kunde infödingarnas förgiftade pilar, doppade i strophanthussaft och sedan ingnidna med ruttet kött, göra verkan. Sådana pilar voro till föga gagn för jägaren, som anföll djuret, emedan deras verkan, till följd av den tröga cirkulationen, var långsam, och innan djuret hunnit bliva utmattat hade det haft tid att döda sin angripare.

Men nu, då de båda vidundren satte efter oss ända