Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/306

Den här sidan har korrekturlästs

302

förut inte mycket sagt om saken var anledningen den, att professorn alldeles bestämt önskade, att icke minsta aning om det obestridliga argument vi medförde skulle uppstå hos någon, förrän den stund var inne, då hans fiender bleve vederlagda.

Ännu ett ord om Londonerpterodaktylens öde. Härvidlag kan intet sägas med full visshet. Två förskrämda kvinnor intyga, att den först slagit sig ned på taket till Queen's Hall och några timmar blivit sittande där som en i järn gjuten diabolisk företeelse. Dagen därpå omtalades det i aftontidningarna, att gardisten Miles vid Coldstream-gardet, som gick på vakt utanför Marlborough House, utan tillstånd övergivit sin post och till följd därav ställts inför krigsrätt. Gardisten Miles berättelse, att han släppt geväret och sprungit gatan fram emedan han, då han tittat uppåt, plötsligt fått se den onde själv mellan honom och månen, vann icke tilltro hos rätten men torde dock ha något sammanhang med saken i fråga. Det enda intyg jag vidare har att anföra är hämtat ur loggboken på Friesland, en holländsk-amerikansk paketångare, som förtäljer att den klockan nio följande morgon, då den hade Start Point tio mil styrbord om sig, passerades av någonting mitt emellan en flygande get och en kolossal läderlapp, som i hiskelig fart satte av i sydvästlig riktning. Om hemkänslans instinkt förde den åt rätt håll, finnes det intet tvivel om att den sista europeiska pterodaktylen fann sin grav någonstädes bort i Atlanten.

Och Gladys — o, min Gladys! — Gladys av den mystiska sjön, som hädanefter alltid skall kallas Centralsjön, ty aldrig skall hennes namn bli odöd-