Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/54

Den här sidan har korrekturlästs

50

»Men ni går inte in på att det verkar avgörande?»

»Det kan ju vara en tillfällighet, eller kanske har denne amerikan sett en plansch av samma slag och bevarat den i minnet. Den skulle lätt träda fram under ett tillstånd av yrsel.»

»Får gå för det då», sade professorn helt överseende. »Vill ni vara god och se på det här benet.» Han gav mig nu vad han redan omnämnt som bildande del av den dödes tillhörigheter. Benet var ungefär sex tum långt, tjockare än min tumme och med antydan av broskartad förlängning i ena änden.

»Vilket känt kreatur månne detta ben tillhör?» frågade professorn.

Jag undersökte det noga och försökte uppkalla mina halvförgätna kunskaper.

»Det skulle kunna vara ett ovanligt tjockt nyckelben, som tillhört en människa», sade jag.

Min värd avvisade med en föraktfull handrörelse denna förmodan.

»Det mänskliga nyckelbenet är böjt. Det här benet är rakt. På dess yta finnes en fördjupning som visar, att en stor sena gått över det, och någonting sådant är visserligen icke händelsen med ett nyckelben.»

»I så fall måste jag bekänna, att jag inte vet vad det är.»

»Ni behöver inte skämmas för att tillstå er okunnighet, ty jag tror inte att hela South Kensington-museets personal skulle kunna ge namn åt det.» Han tog ur en pillerdosa fram ett ben av en bönas storlek. »Så vitt jag kan förstå», sade han, »bildar detta ur människokroppen hämtade ben en motsvarighet