Sida:En försvunnen värld 1924.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs

64

sig på saken kan man fuska med ben lika bra som med fotografier.»

Jag började känna det obehagligt. Kanhända hade jag alltför lätt skänkt honom min tilltro. Men så fick jag ett lyckligt infall.

»Vill ni följa med mig på mötet?» frågade jag.

Tarp Henry såg betänksam ut.

»Han är inte vidare omtyckt, den hederlige Challenger», sade han. »Det är många, som ha en gås oplockad med honom. Jag skulle vilja säga, att han är den mest hatade man i London. Om de som studera medicin infinna sig, blir det ett fasligt bråk. Jag vill inte vara med om några uppträden.»

»Nog borde ni åtminstone vara så pass rättvis mot honom att ni lyssnade till vad han har att säga om sin egen ställning.»

»Det kunde nog vara det riktiga. Nåväl, Jag följer med er i afton.»

Då vi infunno oss i salen var tilloppet mycket större än jag väntat. En rad av elektriska kupéer utsläppte sitt innehåll av vitskäggiga professorer, under det att den mörka strömmen av anspråkslösare fotgängare, som trängdes i den välvda ingången, visade att auditoriet skulle bli folkligt så väl som vetenskapligt. Så fort vi intagit våra platser, upptäckte vi att en ungdomlig, att icke säga pojkaktig anda gjorde sig gällande på läktaren och i salens bortre del. När jag såg mig om, fick jag se hela rader av den välbekanta medicinska studenttypen. De stora sjukhusen hade synbarligen alla ditsänt sina kontingenter. För tillfället var auditoriets stämning godlynt men odygdig. Små kända visstumpar avsjön-