Sida:En herrgårdssägen.djvu/122

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
122
EN HERRGÅRDSSÄGEN

Ingenting visste hon, som han inte hade lärt henne, ingenting kunde hon företa sig, om hon inte fick fråga honom.

Det föll henne in, att Olov hade sagt ett ord i den här frågan, som hon kunde använda för att avskräcka Ingrid, ifall det skulle vara så, att hon hade börjat tycka om den galne. Och så började hon berätta för henne hur tokig den där Hede verkligen hade varit. Ty Olov hade talat om, att då han hade varit på marknaden förra hösten, hade ett par herrar sagt, att Getabocken visst inte vore tokig. Han bara låtsade vara det för att locka till sig kunder. Men Olov hade påstått, att han var tokig. För att bevisa det hade han gått bort till kreaturstorget och köpt en liten usel get. Och visst var han tokig. Olov hade bara behövt ställa geten framför honom på disken, där han hade haft sina knivar utlagda, för att han skulle löpa ifrån både säck och varor. Och alla hade skrattat så förfärligt vid att se hur rädd han blev. Och inte var det möjligt, att Ingrid kunde bry sig om en, som hade varit så tokig.

Det var törhända oförsiktigt av Karin Landberg, att hon inte såg upp till Ingrids ansikte, medan hon berättade denna historia. Om hon hade sett hur ögonbrynen drogo ihop sig på henne, hade hon kanske blivit varnad.

»Och du vill gifta dig med den, som har gjort något sådant!» sade Ingrid. »Jag tror det vore bättre att gifta sig med själva Getabocken.»

Och detta var sagt av Ingrid i så full och