kunde jag tala på vägen.» — »Nej, du skall först förklara vad du menar. Jag får lov att veta vad jag gör.»
Helga var i sådan brinnande iver, att hon knappt kunde stå stilla, men hon måste ändå bekväma sig att berätta för Hildur hur hon visste, att det inte var Gudmund, som var dråparen. »Sade du inte detta till Gudmund genast?» — »Nej, jag säger det nu till Hildur. Det är ingen annan, som vet det.» — »Och varför kommer du till mig med detta?» — »För att det skall bli bra er emellan. Han får nog snart reda på att han ingenting ont har gjort, men jag vill, att Hildur skall komma till honom liksom av sig själv och göra det gott.» — »Skall jag inte säga, att jag vet, att han är oskyldig?» — »Hildur skall komma alldeles av sig själv, aldrig låtsa om, att jag har talat med Hildur. Annars förlåter han aldrig det, som Hildur sade till honom i dag på morgonen.»
Hildur hörde tyst på. Det var något i detta, som hon aldrig hade mött förut i livet, och hon strävade att reda ut det för sig. »Vet du, att det var jag, som ville, att du skulle flytta från Närlunda?» »Nog vet jag, att det inte var husbondfolket på Närlunda, som ville ha mig bort.» — »Jag kan inte förstå, att du kommer hit till mig i dag och vill hjälpa mig.» — »Bara Hildur följer med nu, så att allt kan bli bra!» Men Hildur såg på Helga, alltjämt sänkt i samma begrundan. — »Kanske det är så, att Gudmund tycker om dig?» framkastade hon. Men nu brast Helgas tålamod. —
