Sida:En saga om en saga 1917.djvu/108

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
104
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET

Eriksdotter köra in på gården. Hon kom strax därpå in i stugan och var sig olik på många sätt. Hon trädde inte fram i rummet med vanlig raskhet, utan det såg nästan ut, som om hon hade haft lust att stanna nere vid dörren som en fattig tiggartös.

Hon kom emellertid fram och tog mor Ingeborg och Erland i hand. Sedan vände hon sig till Gudmund. »Det är allt med dig, som jag ville tala ett par ord.»

Gudmund steg upp, och de gingo in i lillkammaren. Han ställde fram en stol åt Hildur, men hon satte sig inte. Hon var röd av förlägenhet, och orden kommo trögt och blygt över hennes läppar. »Jag var väl — — Ja, det var nog alltför hårt, det, som jag sade till dig i morse.» — »Vi kommo så häftigt över Hildur,» sade Gudmund. Hon blev ännu mera röd och skamsen. — »Jag skulle ha tänkt mig för. Vi kunde — — Det skulle ju — — »Det är nog bäst, som det är, Hildur. Det är ingenting att tala om nu. Men det var snällt, att Hildur kom.»

Hon slog händerna för ansiktet, drog ett andetag så djupt som en snyftning, men lyfte huvudet igen. »Nej!» sade hon. »Det går inte för mig på det här sättet. Jag vill inte, att du skall tro, att jag är bättre, än jag är. Det var någon, som kom till mig och sade, att du var oskyldig, och rådde mig att skynda mig hit och göra allt gott igen. Och jag skulle inte säga, att jag redan visste, att du var oskyldig, för då skulle du inte tycka,