Sida:En saga om en saga 1917.djvu/119

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115
SILVERGRUVAN

var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde.

»Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget,» sade han.

Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet.

»Har ni en bra präst i den här socknen?» sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.

När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var. »Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde,» tänkte han och svarade, att prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.

Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.

»Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen,» sade han.

»Han är nog en smula självrådig,» sade den andre. Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander. »Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam