frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna voro över dem och att riket var i fara.
Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort på honom och svarade ingenting.
»Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt,» sade prästen. »Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.»
»Jag tyckte, att han helt nyligen sade, att alla här voro fattiga,» sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.
»Ja, det är sant,» genmälde komministern, »och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom.»
»Han kan få tala,» sade kungen. »Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.»
»Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.»
Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.
»Nu kan han börja,» sade han i en ton, som om han redan sove.
