lustgård, som var skönare än hans, spred sig en svag rodnad över hans skrumpna kind.
Lekbrodern, som stod bredvid, började också genast tillrättavisa rövarmor. »Detta är abbot Hans,» sade han, »som själv med stor flit och möda har samlat blomstren till sin örtagård från både fjärran och nära. Vi veta alla, att det inte finns en rikare lustgård i hela det skånska landet, och det anstår inte dig, som lever i vilda skogen hela året om, att mästra hans arbete.»
»Jag vill inte göra mig till någon mästare varken över honom eller dig,» sade rövarmor, »jag säger bara, att om ni kunde få se den lustgården, som jag tänker på, så skulle ni rycka upp alla de blommor, som här stå, och kasta bort dem som ogräs.»
Men örtagårdsdrängen var knappast mindre stolt över blommorna än abbot Hans själv, och när han hörde dessa ord, började han hånskratta. »Jag kan förstå, att du bara pratar så här, för att retas med oss,» sade han. »Det måtte just vara en vacker lustgård, som du har inrättat dig bland tallar och enar på Göingeskogen. Jag skulle våga svära bort min själ på att du aldrig förr har varit inom en örtagårdsmur.»
Rövarmor blev röd av förargelse över att bli så misstrodd, och hon utropade: »Det kan väl vara, att jag inte förrän i dag har varit innanför en örtagårdsmur, men ni munkar, som äro heliga män, borde väl veta, att den stora Göingeskogen var julnatt förvandlar sig till en lustgård för att fira
