Sida:En saga om en saga 1917.djvu/158

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
154
LEGENDEN OM JULROSORNA

stunden. Men han kände hur marken frös under hans fingrar, och hur den vita snön kom glidande fram över marken.

Då gjorde honom hans hjärta än större ve. Han kunde inte resa sig upp, utan föll till marken och blev liggande.

När rövarfolket och lekbrodern i det djupa mörkret hade trevat sig tillbaka till rövarkulan, saknade de abbot Hans. De togo bränder från elden och gingo ut för att söka honom, och de funno honom liggande död på snötäcket.

Och lekbrodern började jämra sig och gråta. Han förstod, att det var han, som hade dödat abbot Hans, därmed att han hade ryckt från honom den glädjebägaren, som han hade törstat efter att tömma.


⁎              ⁎


Då abbot Hans hade blivit nedförd till Öved, sågo de, som togo vård om den döde, att han höll sin högra hand hårt knuten kring något, som han måtte ha omfattat i dödsstunden. När de äntligen fingo den öppnad, funno de, att det, som han höll fast med sådan styrka, var ett par vita rotknölar, som han hade ryckt upp ur mossa och löv. Och när lekbrodern, som hade åtföljt abbot Hans, fick se dessa rötter, tog han dem och satte dem i jorden i abbot Hans örtagård.

Han vaktade dem hela året, i förväntan att en blomma skulle komma upp ur dem, men han