det åter i en dröm! Jag såg den vita marmorbyggnaden och de många studenterna, alla klädda i svarta mantlar och vita turbaner, såsom det brukas i El Azhar. Jag vandrade igenom salar och gårdar och blev på nytt häpen över vilken borg och skyddsmur detta var för muhammedanismen. Till sist kom jag i drömmen till foten av den minareten, på vilken böneroparen brukar stiga upp för att kungöra de troende, att bönens timmar ha slagit. Jag såg trappan, som slingrade sig uppåt minareten, och jag såg en böneropare stiga uppför densamma. Han var klädd i svart mantel och vit turban som alla andra, och när han gick uppför trappan, kunde jag i förstone inte se hans ansikte. Men när han hade gått ett varv uppåt den spiralsvängda trappan, kom han att vända ansiktet mot mig, och då såg jag, att han var Kristus.»
Den talande gjorde ett kort uppehåll, och hans bröst vidgade sig för ett djupt andetag. »Jag skall aldrig glömma, fastän det bara var en dröm,» utbrast han, »vilket intryck det gjorde på mig att se Kristus gå uppför trappan till minareten i El Azhar. Det syntes mig så härligt och betydelsefullt, att han var kommen hit till detta islamismens fäste för att ropa ut bönetimmarna, att jag for upp ur drömmen och vaknade.»
Här gjorde den resande åter ett uppehåll för att låta dragomanen översätta för spåmannen. Men detta tycktes nästan vara lönlöst arbete. Mesullam satt hela tiden med händerna i sidan och gungade fram och åter med halvslutna ögon. Han tycktes
