och hon blev intresserad. Efter läsningen satt hon tyst och grubblade.
»Hur länge kommer det att dröja, innan allt är färdigt?» sade hon till sist.
»Tre eller fyra år.»
Så skildes de åt, men nästa morgon, två timmar innan hon skulle lämna Stockholm, kom ett bud från Esselde, att hon måste komma till henne före avresan.
Gamla friherrinnan var i sitt bestämda och företagsamma humör. »Nu skall du ta dig tjänstledighet på ett år och skriva färdig boken. Jag skall skaffa pengar.»
En kvart därefter var hon på väg till seminariets föreståndarinna för att bedja om hennes bistånd att finna en vikarie.
Klockan ett satt hon lyckligen på tåget; men for nu inte längre än till Sörmland, där hon ägde goda vänner, som bodde i ett förtjusande hem.
Och så gåvo de, ingeniör Otto Gumælius och hans hustru, henne gästfrihet därute på landet, arbetsfrid och ro och all god omsorg under nära ett års tid, ända tills boken var färdig.
Hon fick nu äntligen skriva från morgon till kväll. Det var den lyckligaste tid hon hade upplevat.
Men då sagan till sist var färdig i slutet av sommaren, såg den underlig ut. Den var yr och vild och oefterrättlig, och med sammanhållningen var det inte bättre beställt, än att alla dess delar
