Sida:En saga om en saga 1917.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
62
TÖSEN FRÅN STORMYRTORPET

gick i ett tyst skratt hela tiden. — »Du kan nog aldrig begripa hur svårt jag hade det,» sade hon och talade allt livligare i sin strävan att få honom att förstå henne. »Det var en längtan över mig, som tog mig bort från mig själv. Inte ett ögonblick kunde jag känna mig lycklig. Ingenting var vackert, ingenting var nöjsamt, ingen människa kunde jag fästa mig vid. Ni var alla lika främmande för mig som första gången jag hade kommit in i stugan.»

»Men,» undrade Gudmund, »sade du inte nyss, att du ville stanna hos oss?» — »Jo, visst gjorde jag det.» — »Då längtar du väl inte mer nu?» — »Nej, det har gått över. Jag har blivit botad. Vänta bara, skall du få höra!»

När hon sade detta, styrde Gudmund tvärs över vägen och gick sedan bredvid henne. Han småskrattade hela tiden. Han tycktes vara glad åt att höra henne tala, men han fäste nog inte mycken vikt vid vad hon berättade. Så småningom kom Helga i samma lynne. Hon tyckte, att allting blev lätt och ljust. Kyrkvägen var lång och besvärlig att gå, men i dag blev hon inte trött. Det var något, som bar henne. Hon fortsatte att berätta, därför att hon hade börjat, men det var inte längre så viktigt för henne att få tala. Hon hade haft lika roligt, om hon hade fått gå tyst bredvid honom.

»När jag var som mest olycklig,» sade hon, »bad jag mor Ingeborg en lördagskväll, att jag skulle få gå hem och stanna hemma över