med varje ord, men själv blev han lugnare. Det vaknade en känsla av trots hos honom, och han tog åter till orda: »När så tidningen kom på lördagskvällen och jag läste om slagsmålet och om knivbladet, som satt instucket i huvudskålen, tog jag upp min kniv och såg då, att det fattades ett blad.» — »Det är svåra nyheter, som Gudmund kommer med,» sade nämndemannen. »Det hade varit rättast att tala om detta för oss i går.» Gudmund teg, men nu kom fadern åter till hjälp. — »Det var inte så lätt för Gudmund. Det var nog en stor frestelse att tiga med alltsammans. Han går miste om mycket genom den här bekännelsen.» — »Ja, vi få väl vara glada, att han har talat nu, så att vi inte ha blivit indragna i eländet,» sade nämndemannen bittert.
Gudmund höll sina ögon riktade på Hildur hela tiden. Hon var klädd i krona och slöja, och nu såg han hur hon lyfte sin hand och drog ut en av de stora nålarna, som fasthöllo kronan. Hon tycktes ha gjort detta omedvetet. När hon märkte att Gudmunds blick vilade på henne, stack hon in nålen igen.
»Det är ju ännu inte fullt bevisat, att det är Gudmund, som är dråparen,» sade fadern, »men jag förstår ju, att ni vill, att bröllopet skall uppskjutas, tills vi ha fått allt utrett.» — »Det är nog inte lönt att tala om uppskov,» sade nämndemannen. »Jag tänker, att Gudmund är så pass säker på sin sak, att vi kunna komma överens om att det blir slut mellan honom och Hildur med detsamma.»
