Den här sidan har korrekturlästs

127


blygsel. Abrahamson gäspade ibland och gnolade halfhögt:

Herre min Gud, hvad den månen lyser.

Men när ingen svarade honom, tände han en cigarr och försjönk i drömmerier.

Starkt och melodiskt slog klockan i domkyrkotornet tolf.

— God jul, sade Schultz, och tigande tryckte de unga männen hvarandras händer.

Schultz närmade sig Grane och sade halfhögt:

— Det här påminner mig om en fantasi, jag hade i min barndom. Jag kom ibland, när jag såg alt detta ödsliga, hvita, att tänka på, hur det skulle vara, om snön låge kvar för evigt, om den aldrig ginge bort igen, om våren aldrig komme, och människorna gingo där och hoppades och hoppades förgäfves. Tror du, att de någonsin skulle upphöra att hoppas? tillade han med en så egen betoning, att Grane ovilkorligen ryggade tillbaka.

— Hvad menar du?

Schultz fortfor feberaktigt, medan hans små, blåa ögon glänste. Han gjorde oupphörliga nervösa gester med den ena handen.

— Jag skall säga dig, att de skulle altid hoppas. De skulle aldrig kunna öfvertyga sig om, att snön skulle ligga där för evigt, äfven om det vore så, äfven om de visste, att det vore så. Och till barnbarns barnbarns barnbarn och ändå längre