Den här sidan har korrekturlästs

178


Och det är från detta själstillstånd, som försoningen mellan de båda splittrade könen en gång skall utgå, när den dag kommer, då de ömsesidigt lära att fullt förstå — och förlåta hvarandra. — —

Det var en höstafton i Stockholm. Graslågorna på Norrbro brunno med gula, klara lågor, och öfver de tomma gatorna och de höga, mörka husen rörde sig molnen gråa och enformiga.

Grane stod i hörnet af Gustaf Adolfs torg och Norrbro. Han såg med oroliga ögonkast till höger och vänster.

De gående blefvo alt färre, endast på af stånd syntes här och där i det osäkra skenet från gaslyktorna konturerna af en mänsklig gestalt, som hastigt försvann vid ett gathörn.

Han bytte om plats och gick hastigt med händerna i fickorna uppför Norrbro och tillbaka igen. Hans steg voro ett litet grand osäkra, och han andades kort.

Plötsligt gick han långsammare. En högrest kvinlig gestalt, insvept i en fotsid kappa, kom emot honom på trottoaren. När de möttes, stannade båda och smålogo på en gång.

— Hvart ska ni gå så här sent?

— Jag ska gå hem.

— Får jag inte följa med er?

Hon skrattade utan att svara.

— Bor ni långt bort? fortsatte han.

— Nej vars, det är bara en liten bit.