Den här sidan har korrekturlästs

189


hvem det är. En annan kom jag att tala med om Turgenjevs »Fäder och söner». Han sa’ om den boken, att den verkligen var skrifven med en viss talang, men etc. etc. Aldeles nyss träffade jag en läkare, som föraktade Darwin och trodde på skapelsehistorien. Är det där människor?

Han skrattade till en del åt sin egen ifver och fortsatte alvarsammare:

— Ja, men ser farbror, det är inte det, som är det värsta. Det värsta är, att här fins en så tidig, så hänsynslös, så beräknande, så brådmoget färdigbildad, ja, man kan nära på säga medfödd egoism. Allesammans äro de samhällsdjur i stället för människor. Ingen enda är karl för sin hatt. Jag har en bekant, som altid pratar om den saken. Han är det naturligtvis själf mindre än alla de andra tillsammantagna. Man brukar tala om, hur folk sätta heder och ära å sido för att göra karrier, som det heter, pruta på åsigter för att blifva liehagliga för sina förmän och alt det där. Men det är just det förfärliga, att här är man i det fallet värre än på andra ställen, tycker jag. Man spårar det öfveralt, till och med i de yngres sätt att komma sig upp inom nation, att ställa sig väl med de äldre landsmännen, undvika att umgås med dem, som äro utskrikna som radikaler … Ah. Och alt det där blir så mycket vidrigare, när man betänker, hurudan denna ungdom skall bli, när den blir fullväxt. Man talar om reaktion