Den här sidan har korrekturlästs

234


oss alla välbekant, och som säkert är egnad att anslå de ömmaste strängarna i alla känslofulla hjärtan.

M. h. det fins tillfällen i det mänskliga lifvet, när man tycker sig behöfva något (stilla, fnittrande jubel), när man går och letar efter något i sin så att säga själ, som man, med ett ord — inte finner. Man tröttnar att sitta på sin ensamma kammare, man går ut och drifver, och man känner sig med ett ord litet stäld. Hvad är det då, som man längtar att få — för att uttrycka sig fint — att få komma åt, när man känner sig lifvad för någonting högre? Mina herrar, jag vill inte kalla den känslan vid något groft namn, ty i så fall skulle jag endast tillåta mig anse frågan vara för tidigt väckt. Men det är i alla fall något, som man skulle önska … att komma i beröring med … att få omfatta med känslans centralpunkt … med ett ord, att få se ibland. M. h. jag menar kvinnan.

Bravorop, under hvilka talaren passade på att smutta på sitt glas och tända cigarren, som slocknat under det långa anförandet.

— Jag borde bedja om ursäkt för, att jag står här och tjufsuper under talet. Men det kommer af gamla vanan. Jag ville bara säga, att det är kvinnan, som gör en litet stäld här i lifvet, och därför ville jag, att vi i en stund sådan som denna skulle påminna oss kvinnan. Jag menar inte kvinnan på Kungsängen eller Svartbäcken, sådan som