311
en besynnerlig känska af glädje. Ty han for ju ändå för att träffa sin mor, som han icke sett på så länge. Och han kände sig viss på, att nu skulle kärleken räcka till att hålla all afvoghet och alla tvister på afstånd. Alt skulle blifva som förr. Modern måste förstå honom, så som han nu tyckte, att han förstod henne. Ty det kunde ej fortvara så som förut. Den onaturliga krigsfot, på hvilken de lefde med hvarandra, kunde ej fortfara.
Och fadern?
Om nu modern dog?
Grane ryckte till, och gråten steg honom upp i halsen. Ja, då skulle kanske hennes död närma dem till hvarandra.
Och tankarna kommo och gingo, stämningarna växlade, fantasierna aflöste hvarandra, medan tåget rullade vidare i den klara vårmorgonen. Men till sist tog naturen ut sin rätt. Och Grane somnade.
När han vaknade, höll tåget vid perrongen i Stockholm. Och bland alt detta buller och alla dessa människor, som i förvirrad brådska sprungo fram och tillbaka, skringrades hans tankar, och för den återstående delen af resan greps han småningom af den apati, som vanligen beherskar resande.
Först när han nalkades den station, där han skulle stiga af för att åka den återstående delen af vägen i vagn, grep honom på nytt oron. Med en egendomlig känsla af njutning såg han på den
